Roxanna.

Jag måste bara börja med att säga att min lilla prinsessa har blivit SÅ stor, det är 23månader sen jag fick veta att hon låg i min mage och filurade och för ungefär en månad sen började hon prata på som bara den, hon pratar om precis allting, tar upp ord, sätter ihop meningar osv.

Häromdagen hade jag och Matias inte varit speciellt sams och så hade jag vart på stan med min mamma och då sa hon när vi cyklade hem "du mamma" "ja" "de löser sig" "jasså? vad löser sig?" "a mä pappa" vet ni hur lycklig jag var just den stunden? Förstår ni varför jag älskar henne så otroligt mycket? (:

Sen i förrgår tror jag det var så sa hon "mamma ässkar di" - jag blev tårögd och svarade "Roxanna, mamma älskar dig också" så fick hon världens smile.

Sen är Roxanna i trotsåldern tror jag för hon är extremt trotsig emellan varven. Allt är "NEJ" "USCH" "BLÄ" vad man än säger. Tillexempel så bad jag henne att plocka upp hennes leksaker för hon brukar hjälpa till att plocka upp dom "NEJ, DU" "Roxanna, det är inte jag som har lekt" "eeelppaaaaa" "Ja, mamma kan hjälpa till" "Ba" (bra)

Sen i onsdags så hade hon pratat med min lillasyster Madeléne i telefonen och när dom hade lagt på så skrek Roxanna "HAAAA DE BAAAAA" (Ha det bra), hon har hört när vi andra säger "Men ha det bra nu".

Nu på tisdag blir hon 1½år gammal, det känns som det bara var några månader sen hon föddes.

Roxanna, har spridit så mycket glädje i kretsarna runt omkring mig, och gett mig så mycket lycka att jag inte vet vad jag skulle göra utan henne det känns som om hon skulle försvinna skulle jag ta livet av mig men egentligen så är det bästa att finnas kvar i livet och kämpa för hennes skull iallafall.

Jag kämpar för henne var evigaste dag, jag vill att hon ska ha det så bra som det går att ha. Jag vill att hon ska ha en regelbunden kontakt med hennes pappa. Jag vill att hennes pappa ska vara med och dela på den lycka Roxanna har gett mig och många därtill. Jag vill att han ska känna sig extremt älskad utav henne för det är han. Jag vill att han stolt ska säga "Det här är min dotter", för det känns som om han skäms för henne, att hon bara är till besvär.

Men jag vet även att en dag kommer allt blir bra, en dag kommer han stolt gå med henne bredvid sig och hålla hennes hand när dom ska gå över vägen och om det är någon som frågar kommer han stolt säga "Det här är min dotter" med ett smile på läpparna. En dag kommer att han känna den lycka jag får av henne, den lycka hon vill dela med sig utav och han kommer att visa att hur lycklig han är att hon finns.

(: